Rörelseglädje

Anna Nilsson är Syncentralens första sjukgymnast speciellt inriktad på habilitering av barn och ungdomar. Hennes uppgift är att hjälpa barn- och ungdomar med synskada att våga och hitta möjligheter att använda kroppen i större utsträckning.När man inte ser så rör man sig inte lika naturligt som andra barn, Det är viktigt att göra sådant som andra gör, springa, klättra, hoppa, leka med bollar, säger Anna Nilsson. Hon är sjukgymnast och arbetar på Syncentralens Barn- och ungdomsteam vid Sabbatsberg.Om barn inte ser kan personal och föräldrar vara ganska försiktiga. De vågar inte låta barnen leka alltför fria och vilda lekar och vet inte heller hur de ska visa barnen nya rörelser. Ibland behövs speciellt material, till exempel bollar som låter eller som syns bra, man måste tänka till lite.
Det var i våras som Syncentralens Barn- och ungdomsteam inrättade tjänsten som habiliteringssjukgymnast.Jag håller på och utvecklar det här, det är helt nytt och under utveckling kan man säga, säger Anna Nilsson.Jag tycker att det är viktigt med rörelseglädje, att barn tycker att det är roligt att röra på sig, både blinda barn och barn som är synsvaga. Att man tycker det är roligt att hålla på med kroppen, för det är så viktigt senare i livet. Om man tänker på hälsan på lång sikt är det det allra viktigaste.

En annan del av det som barn- och ungdomar kan få hjälp med på Syncentralen är ergonomi.Det handlar om att vara så snäll mot kroppen som möjligt. När man använder kikare mycket eller käpp mycket så sätter det sig i kroppen. Om man ser bäst när man gör på ett visst sätt kan man ju inte ta bort den rörelsen, men man ska bli medveten om att man belastar kroppen på ett sätt som inte är bra och man kan hitta alternativ. Mycket handlar om kroppskännedom, om att man lär känna sin kropp, säger Anna Nilsson.

För de barn som inte ser alls och som är större handlar det också om att veta hur andra gör.  Kanske har de här barnen hört att andra tycker att de går konstigt, men hur går andra då, det vet man inte. Vad är det för skillnad. Det handlar mycket om att medvetandegöra.
När det gäller de barn som ser lite bättre är det inte lika viktigt att komma in tidigt till Syncentralen. Det fungerar ofta bra när de är små. Däremot blir det svårare senare när andra barn blir duktigare och snabbare medan man själv inte hänger med.

Syncentralens Barn- och ungdomsteam har tidigare kunnat göra punktinsatser för vissa barn.  I och med att Anna Nilsson anställts finns helt andra möjligheter:
Jag kommer att kunna göra mycket mer. Fler barn kommer att få hjälp och jag kommer att kunna göra ordentliga uppföljningar. Jag är dessutom med i teamet och deltar i alla diskussioner kring barnen.
Vad har det då betytt att tidigare generationer inte fått möjlighet till det stöd som Anna Nilsson kan ge idag?

Idag är det väldigt få synskadade tonåringar här i Stockholm som håller på med idrott eller är fysiskt aktiva. Som det ser ut idag är hälsan hos gruppen synskadade inte den allra bästa hos vuxna.

Det är jättesvårt att säga att bristen på sjukgymnastik varit en orsak till detta, men om man som liten är van att röra på sig och ha ett bra förhållningssätt till kroppen och rörelser så är det mycket lättare att må bättre senare i livet. Det handlar också om att öka självförtroendet. Om man är trygg i sin kropp och vågar röra på sig är det lättare att ge sig ut i samhället och lära sig hitta i nya miljöer, säger Anna Nilsson.